Nyårsfirande
Jag har oftast gjort det förstnämnda. På något sätt haft eller gått på fest - med fin mat och fina kläder och hela kitet. Det är inte så att jag får nyårsångest och bara måste göra något festligt, inte alls. Jag tenderar snarare att särskilt komma ihåg de få åren jag faktiskt inte slagit på stort.
En av gångerna var självvalt, tröttnade på Milleniumhypen och satt hemma med en vän och kollade på Tv. Det fanns liksom ingenting som skulle anstå ett Milleniumskifte ändå, ingenting som kunde vara bra nog. Minnesvärt nog. Så jag struntade helt enkelt i det.
Andra gången var förrförra året. Vi var bjudna på hyfsat stor fest av Allra underbaraste kompis Ma, en hel del familjer där alla skulle ha med sig något. Vi skulle dra med oss efterrätten. Med frysen full av cheesecake vaknade vi upp på nyårsafton och var sjuka hela bunten. Nyårsafton tillbringades framför tv:n på en madrass tillsammans med Maken J, ätandes hur mycket cheesecake vi någonsin kunde orka.
2008 års sista kväll firas dock återigen av med fest. Vår familj, fina kompis J med "Bebis" B (hmm) och roliga paret M och K och deras hund (hjälp?) i vår lägenhet. I vår fyra. Tur att vi har ett stort och bra kök, det är ändå där vi kommer hålla oss. Satan, vad vi ska äta mycket och gott. Så det så.
Lyckligt bloggmaterial
Jag fick tidigare ikväll höra följande ordalydelse av en Alldeles Speciell Bästis;
"Men med Stora S runt sig hela dagarna borde det ju inte vara särskilt svårt att finna bra bloggmaterial...?"
Det ska då i samma andetag kommas ihåg, och alldeles särskilt poängteras att denna Alldeles Speciella Bästismänniskan har, inte ett, utan två(!) riktigt små pratande människor hemma hos sig själv så man kan tycka att hon hört allt. Men nej, pratar vi finurligheter och vetenskapligt teoretiserande - om än på småfolks nivå - så pratar vi Stora S.
Jag kunde bara svara att hon naturligtvis hade helt rätt. Det är knappt så att man hinner med i dessa svindlande små tankegångar som utan att tveka eller blunda inför en eventuellt skrämmande verklighet kör rakt på själva frågeställningens kärna och utforskar den inifrån och ut tills ett nöjaktigt svar funnits. Först då en famlande fundering, knappt möjlig att sätta ord på, dissikerats till en tillfredsställande vetskap, först då är hon nöjd.
"Hur ser man ut när man dör?"
Och man gör så gott man kan naturligtvis. För jag vet exakt hur hon känner det. Jag vet också precis hur frustrationen kan bränna då man inser att det inte nödvändigtvis finns svar på alla frågor. Att allt inte är exakt och precist. Att de viktiga sakerna i livet inte har vare sig manual eller innehållsförteckning.
Tur att det är den lyckligaste ungen jag känner trots allt.
