Det är inte ett jättespännande liv man lever när man jobbar, inte. Däremot träffar man lite nya människor som får en att tänka till ibland. En sak jag har upptäckt är ganska så trivial, men det är ändå ingenting jag funderat på tidigare eller ens visste om innan jag fick barn.

Jag tar ett exempel ur verkligheten för att illustrera detta högst ordinära problem. Jag har en tjej på mitt jobb som inte har barn ännu. Men hon vill ju gärna ha. Och hon "äääälskar" barn. Tittar på tidningsannonserna över nyfödda och deklarerar med lyrisk stämma vilka som fått barn eller att den ungen (eller nej hon säger bebisen) var så söt, så söt. Och det sägs med en röst som voro den tagen direkt ur ett avsnitt av Bolibompa. Med den rösten som vissa (hrmm, hrmm) pratar med sina djur, ni vet. Allt med barn är gulligt och hon spenderar mer än gärna en hel dag hängandes i klätterställningen på en lekplats med ett barn som för tillfället Passas. Engagemanget för till och med helt okända barn är oändligt - för alla barn är ju så fantastiska. Hon är den typen man gick till först på påskkärringrundan helt enkelt eftersom hon säkert spenderar hela lönen på de gulliga -tiggande- barnen.

Hur som helst. Hon kunde lika gärna varit jag. För cirka 5 år sedan. Innan jag fick mitt eget första barn. Missförstå mig inte, alla barn är fortfarande fantastiska. Och de barn jag lärt känna och kommit att älska är naturligtvis också mest fantastiska. Däremot kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om alla andra. Jag är inte längre först i kön att få titta påoch hålla i Bebisen. Förlåt - men någonting händer inuti en när man själv fått barn. Det kommer hända dig också om det inte redan gjort det.