Det är kväll och Stora S ska sova. Lite övertrött och smått orolig som hon kan känna sig då börjar hon fundera över Stora Saker.

Hon funderar över döden, hur det ska kännas för henne när pappa dör eller när jag dör. Hur ska hon och Lille T klara sig då, alldeles ensamma? Naturligtvis förklarar jag att vi ju kommer vara tillsammans även då, och det köper hon. Men då uppstår nästa fråga - självklar som den är för en fyraåring. Hur ska vi hitta varandra? Det lär ju vara rätt trångt i himlen om det nu är där man hamnar, och vi kan ju dessutom tappa bort varandra.

Även den parerar jag snyggt, och hon blir nöjd med mina förklaringar. Jag känner mig snabbtänkt och pedagogisk, jag svarar listigare och snabbare än McGyver i ett hus av ståltråd och häftmassa.

Då gör hon den fasansfulla upptäckten. Eftersom Bästis N är två år äldre än Stora S så kommer ju hon dö före Stora S! Och Bästis N kommer ju att kunna se Stora S, men inte tvärtom! Eftersom det naturligtvis är så det funkar, sådana saker visste denna mamman plötsligt ikväll. Och snabbt insåg jag ju att Bästisar var undantagna denna regel. Och Stora S är åter nöjd.

Hon lägger sig för att sova, och funderar en stund. Då kommer hon på att hon "är bekymrad för Lille T". (Ja, hon sa just så. Bekymrad. Eller bikymmad. Var får hon allt ifrån?)

-"Jaså, är du bekymrad över Lille T? Hur kan det vara då?" (Här är det viktigt att hålla sig för fniss. Känsliga saker. Och mycket viktiga för fyraårig, övertrött flicka.)

-"Ja. Han kommer ju aldrig att få ha några barn i sin mage." snyftar hon fram.

-" Det har du rätt i, det kommer han inte kunna ha. Det är synd. Men han får ju hitta en flicka som kan ha Lille T:s barn i sin mage istället." (Här är man stolt över att ha en så klok flicka, men man undrar ju över hur mycket som egentligen gått fram...)

-"Men tänk om han inte hittar någon fru?" Ganska ledsen nu.

-"Men snälla Stora S, Lille T kommer bli en sådan snäll och fin kille att han kommer ha massor av flickor som vill bli hans fru! " (Och här är jag i alla fall övertygad om sanningshalten i mitt påstående. Skönt det.)

-"Men då vill ju JAG att han ska bli MIN pappa!!!" gråter hon sorgset.

Oj, oj, hur ska man göra och säga för att det ska bli rätt i slutänden? Så mycket (totalt rimliga) funderingar som bara en fyraåring kan förstå. De tusen frågorna om dagen är jag såklart van vid vid detta laget, men jag fascineras ständigt över ständigt nya infallsvinklar och problem som ska avhandlas innan min fyraårings värld känns självklar ett tag till.

Helt slut är jag när hon somnar på min arm efter att ha försäkrat mig om att hon älskar mig mest av allt genom att vrida ett halvt varv på min näsa och säga "meeeest". Som ju är det hemliga tecknet. Hur länge kommer jag tillåtas fortsätta med det?  Hur länge kommer hon känna hon att hon älskar mig högst av allt i hela världen? Och hur länge dröjer det innan hon inser att mina svar kanske inte alltid är de enda rätta?

När slutar hon tro på att det är hon som håller hela världen i sin hand? Alltför snart.

Och oändligt tacksam är jag. Alla skulle få njuta en fyraåring. Oändligt tacksam.