Eftersom jag begåvats med en make J som jobbar enbart på helger, så är vi tvungna att fira helg mitt i veckorna då jag är ledig istället. Som tur är finns det annat folk som jobbar likadant, och i tisdags hade vi lite helg - och oj, vad vi firade!;-) Så himla kul vi hade, skrattade så vi grät och hade ont i magen allihop! Och alla Viktväktargränser sprängdes på alla håll och kanter om man säger så. Fast jag hade ju vägt mig dagen innan och slutat på 1,8 kg viktminskning, så jag tyckte jag kunde få fira min ansträngning lite i all fall!

Idag var jag på studiebesök under en rättegång. Vi var så duktiga och flitiga, antecknade och lyssnade noga för att efter flera timmar konstatera att resultatet -domen- inte kommer ges förrän efter ytterligare en förhandling och ett läkarbesök senare! Vilket gör att vi kanske inte kan använda oss av vårt material som ska lämnas in alltför snart. Suck. Och fortfarande har jag inte fåt tmin lagbok som jag beställde för längesedan nu.

På söndag ska Stora S börja på barndans- och rytmik. Det är så man blir tårögd. Ska hon redan börja prova aktiviteter- jag blir tokig på hur snabbt det går. Rätt vad det är så gör man inget annat än skjutsar runt på barnen i ett evigt aktivitetsschema. Eller nja, vi får väl hoppas att det inte går så långt - jag tror på att låta barnen ta det ordentligt lugnt emellanåt. Man kanske med övertygelse kan säga att jag starkt tror på att lära barnen ha tråkigt ibland.

Sist men inte minst; i kväll är det Idol! Detta efterlängtade program som förgyller höstarna. Så fantastiskt roligt det kan vara att se en bunke idioter (åtminstone en del av dem) göra bort sig inför hela svenska folket. Vilken sadist man är.

Helt vanlig söndag - igen. Känns som att det bara var knappt 7 dagar sen sist. Hrm. Och när jag nu äntligen har bilen en helg eftersom min käre make J börjat samåka, så gör jag inget! Får bli en runda till Maxi tror jag. Spännande värre.

I förrgår hade jag Kompis Ma och Kompis Jo här, och deras barn. Himla mysigt, men det kändes ju lite märkligt när jag insåg att jag av någon anledning tagit för givet att de redan "kände" varandra - utan att de egentligen hade träffats ordentligt. Det blir väl så när man har få men nära vänner - att man utgår från att alla vänner känner varandra någorlunda bara för att man själv pratar om dem mycket! (Någon som förstod det där resonemanget?)

Jag och maken J satt i går och pratade om hur mysigt det skulle bli när köket äntligen är klart (först på onsdag ska vi börja riva skiten eftersom vi ska ha hit ett par på middag på tisdagen, det behöver ju inte vara ännu fulare än det redan är), och så kom vi fram till att jag skulle ha en fest för bara mina tjejkompisar när vi var klara, och Maken J skulle hålla sig borta med barnen. Så nu är det anledningen till att jag ser fram emot att vi ska bli klara! Och så kan jag fortsätta förutsätta att alla "känner" varandra efteråt!