Du är den jag kunde va´
Det tyckte inte hon. Hon lovade mig till och med att hon inte skulle komma att hålla något tal, och jag om någon förstod henne. Läskigt det där - inför 50 personer dessutom, nej nej jag förstod verkligen.
Under festen ställer hon sig då istället upp och ber om min uppmärksamhet i mikrofonen. Nämner att hon ju sagt att det inte skulle bli något tal. Det blev det inte heller. Det blev vår sång istället. Otroligt stämningsfullt.
"Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagrar
har vi färdats med varandra
Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar
Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra
Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida
Du är med mej...
Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band
Du är med mej...
Du är med mej där jag är
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va"
Party eller ej...
I kväll hade jag sett fram emot att få hit lite gäster. Jag har inhandlat allt jag behöver för att göra den mest utsökta måltid med garanterat smarrig dessert, och det jag hade glömt skickade jag iväg Maken J att handla igår kväll kl 22. Allt för att dagen idag skulle gå smidigt, och det bara skulle vara trevligt och mysigt att förbereda allt. Är man kontrollmänniska så märks det även på hur man håller i sina små tillställningar.
Hur som helst. Det finns saker även en kontrollmänniska kan tappa kontrollen över. I morse vaknade Lilla T med 39.7 i feber. Och då grusas ju förväntningarna en aning. En god mor borde kanske ställa in alltihop?
Han får i och för sig alltid extrem hög sådan när han har feber, så det är ju inte så att han inte nu springer runt och leker dinosaur. Dessutom är han inte krångligare än vanligt att ha att göra med när han har feber om han bara får vara hemma och ta det hyfsat chill. Och kl 20 lägger han sig plikttroget, feber eller inte. Och så sover han gott hela natten som vanligt. (Frånsett hostan)
Kanske man inte ska ställa in ändå? Är man verkligen Djävulens avskräde till mor då?
Elisabeth Höglund och Let´s Dance
Herregud vad irriterande. Let´s dance-juryns jäkla daltande med Elisabeth Höglund! Aaaarrggh!
Alltså, ok, hon är säkert hyperfolkkär eller något, men ändå! Dessutom anspelas det hela fucking tiden på att hon ju är så fruktansvärt gammal, och därmed är hon ju mycket duktigare än alla andra som klarar precis samma skit och lite till!
Och så får hon höga poäng bara för att det är synd om henne. För att hon är gammal och dansar. (Min mormor är 10 år äldre än Elisabeth Höglund och skulle fixa det där galant - utan att daltas och pjaltas med!)
Men det är klart, det är ju glädje och vilja och kämparanda enligt juryn. Men det är då fan ingen talang.
Men det allra, allra riktigt värsta, det är ändå att jag ens bryr mig. Jag tror att jag citerar Maken J:s nyaste överlöjliga oneliner för att komma ner på jorden igen;
Knatte, Fnatte, Tjatte-fuck-up.
(Herregud)
Kuddfunderingar
Vad gör man då? Problemet är att jag VILL ha en kudde för att slippa ligga platt på madrassen, men jag vill inte sjunka ner i den! Alltså, jag tror knappt att min stenkudde längre hade klarat av en tvätt ens.
Det är ju åtminstone ingen risk att jag riskerar att agera politiskt inkorrekt i dagens dundebatt vid ett eventuellt kuddinköp. Och då kan man ju åtminstone sova med gott samvete på sin nya hårda kudde. På tal om det, ja - godnatt för nu.
Premenstruella symptom - ske din vilja
Det finns få saker i livet som egentligen är värda något. Dessutom kan dessa ting vara olika mycket värda i olika perioder i ens liv.
Som ikväll. Om 30 långa minuter är det Jag, PMS och Kladdkakan. Den heliga treenigheten just nu. Just nu och om fyra veckor igen. Och så vidare - i evigheten. Amen.
Förutsägbar redan då.
Kom att tänka på något någon sa.
I lördags på festen fick gästerna gå en tipsrunda som handlade om undertecknad. Hybris.
Hur som helst så fanns en fråga som löd:
"När hon var liten, vad var det sista Sagomamma alltid sa till sin mamma när hon gick hemifrån?" Alternativen var
"1. Hoppas du inte längtar
X. Hoppas du inte kräker
2. Hoppas du inte gråter(?)"
Förvånansvärt många hade svarat rätt på den. Det var konstigt tyckte jag. Det tyckte inte kompis J. För henne var resonemanget självklart. För det vanliga vore att säga kanske just "-Hoppas du inte längtar", och det vore ju just typiskt Sagomamma att säga en sådan sak som "Hoppas du inte kräker".
Cynisk redan som 7-åring. Fint det. Inte hybris.
Glömde ju visa bild på en av tårtorna!
Inte bara var den ljuvlig att se på, den var ännu bättre att äta! Så duktig syster har i alla fall jag! Och snygg är hon med.;-)
Ett ord - tusen känslor. Tack!
Och stort partaj hade man med, ja. Och reflekterat över hur lyckligt lottad man är i livet har man gjort, ja. Konstaterat att inte alla ens har hälften av det nätverk man omger sig med, och då särskilt vid sådana här tillfällen. Så fantastiskt lycklig man kan vara över att ha starka rötter och all that shit. Och att ha människor som anstränger sig till det yttersta för att man ska få en bra fest. Jag kan inte tacka nog.
Och hur otroligt tacksam jag är över mina nära vänner. Inte tusan är de många, och inte ses vi varje dag inte, men de jag har älskar och värderar jag så högt så ni egentligen faktiskt inte ens anar det. Ni vet vilka ni är.
Mer behöver jag egentligen inte säga. Men jag tror att det är viktigt att ibland faktiskt fundera igenom vilka som betyder något för en, och kanske till och med låta dem veta det. Någon gång vart trettionde år eller så.
Så, eftersom jag inte sa det i lördags - för att jag då hade låtit som en fyllekärring - (ha! Underskattat ord det där) så säger jag det nu. Jag älskar er. Och tack för att ni så tydligt visar att ni älskar mig också.
Hoppas ni inte kräker.
