Då är sommaren snart officiellt slut. Astrid Lindgrens värld var över alla förväntningar. Riktigt hög kvalitet på allt från uppträdanden och skådespelare till maten och stugorna. Kuckelimuckmedicin och Krumelurpiller inhandlades och intogs under spänd förväntan. Så nu ska Stora S alltså aldrig "bliva stur". Fast OM hon blir det så ska hon bli Lille T i så fall för "han verkar ha det så roligt".

Två veckors semester har jag fått nu innan skolan börjar igen på måndag, och det behövdes nog. Nu känner jag mig laddad inför höstens juridikkurs. Dessutom har vi beställt nytt kök äntligen, så det blir en fantastiskt mysig höst väntar jag mig. Tända ljus, goda middagar med vin och en och annan skräckfilm.

Så livet är i det stora hela just nu ganska härligt. Med något undantag. Jag önskar bara att folk kunde bestämma sig för om dom ville ha en i sitt liv eller inte. Det blir ganska förvirrande och konstigt annars.

...vid nattning lät som följer:

S: -Mamma, hur låter katterna i Kinesien?

(Riktigt befogad fråga måste man ju tillstå?)

Jag: -I Kina? Faktiskt likadant som våra katter i Sverige.
S: -Va? Jag tänkte att de kanske lät mer "Vov vov!" Och så kanske hundarna lät "Mjao mjao"!

Och så fortsatte hon att exemplifiera diverse djursorter där man bara vände på lätena. Och så fnissade vi innan hon somnade. Kärlek.

Nu var det ett tag sendan man bloggade igen. Tänk att man har SÅ mycket att sköta på sommaren!

Lille T har fyllt 3 år. Det blev sol och bad på stranden med moster och mormor med familjer hela dagen, som toppades med tårta formad som Svampbob Fyrkant. Dagen efter blev det barnkalas med ytterligare tårta - formad som en (hemskt ful) orm. Av någon anledning har det blivit tradition att göra groteskt fula ormtårtor till mina barn när de fyller 3 tydligen. Tur att de inte gör det fler gånger då.

Det är ganska stort och spännande när minsta människan i familjen blir så stor som tre år. När man inser att man snart kommit igenom hela den massiva blöjtiden som blir med två barn som knappt har 17 månader mellan sig, ja då känner man sig ganska rutinerad.

När man är 3 år i den här familjen gillar man tydligen just nu att kolla på film, käka yoggi med "gubbe"-smak (naturligtvis jordgubbe ja), traktorer helst med släp och en och annan grävskopa, åka rutchkana och gunga, springa ("Klara, färdiga, Gå! om och om igen), små figurer vars dialog låter ungefär så här varenda gång (när de inte är upptagna av att pussas):
-Hej...
-Heej!
-Ga vi leka?
-Ja!
-Kom!

Om man heter Lille T (eller Stora S för den delen), så ogillar man just nu inte speciellt mycket utan man är väldigt nöjd med livet i stort. Det verkar ganska skönt att äntligen vara så tillfreds och att få känna sig så kompetent. Och självsäker, lycklig och nyfiken.

Och heter man Stora S har man emellanåt ganska fullt upp med sina (låtsas)kompisar Björn, Liv, Diamant, Grodis och Felicia Dum. Helt okej när hon omfamnar en av tacksamhet för att man just gått med på att Liv gärna får sova över. Eller när hon sitter i timmar och filar på den perfekta teckningen - som blir just jäkligt perfekt!
Och när man förklarar för henne att man har tänkt att köpa en fin present till henne också på Lille T:s födelsedag, och man frågar vad hon önskar sig mest av allt just nu - så svarar hon utan att tveka "En farmor". Så ibland kan livet vara ganska ledsamt också när man är stor och begåvad som en fyraårig Stor S.