Sommar, sommar, sommar
På Öland var det just så slappt som jag hade föreställt mig, och det gick över förväntan med sömnen för Lille T som är så väldigt van vid sin spjälsäng här hemma. En av dagarna åkte vi till Ölands djurpark, och vi valde den dagen eftersom det såg ut att bli en toppendag för parkstrosande. Det blev det. Ett tag. När vi hade passerat det halvt showande mäktiga lejonet (som för övrigt nog var den allra största behållningen för oss vuxna) började det dugga. Vi gick vidare och tänkte att det torkade i solen. Då började det regna och vi försökte hitta någonstans att gömma oss lite medan spöregnet sakta förvandlades till - tro det eller ej - hagel! Det var alltså så illa att vi fick åka tillbaka till campingen och byta kläder och jag började undra vad det är med mig och djurparker som gör att vädret bara slår om till överdrivet ösregn?
(Tesen att jag drabbats av en djurparksförbannelse krossades dock igår när vi var på Skånes djurpark i vackert väder hela dagen. Skönt det i alla fall.)
Naturligtvis hann vi med en del bad också, vissa gånger fullt påklädda och andra gånger lite mer normalt badklädda. Som skönt är så har jag lyckats få två små badkrukor till barn, så mamman och pappan kan ta det lugnt medan barnen gräver i strandkanten. Stora S gör små utflykter i havet men aktar sig noga för att doppa huvudet, och Lille T är inte ens intresserad av att bli blöt och kall.
Igår bokade och betalade jag ännu en sommarutflykt - till Astrid Lindgrens värld! Vi har varit sugna ett par år men velat vänta tills åtminstone något av barnen skulle kunna se fram emot det! Och just nu så är båda barnen himla imponerade av i princip alla hennes figurer så det kan inte bli bättre. Vi ska bo i stuga där och gå i parken i två dagar så vi verkligen hinner med det mesta!
Och så tänker vi hinna med Halmstads äventyrsland i sommar också och några fler vändor till Skånes djurpark, samt Barnens dag i Kristianstad plus att bara vi vuxna ska försöka fira vår 6-åriga bröllopsdag på något snajsigt hotell någonstans - så det blir verkligen en fullspäckad sommar. Och dyr - men det kan man väl ta nu när man äntligen har en sommar då man bor i lägenhet igen och inte behöver bry sig om allt som bör eller måste underhållas i en villa. De gångrna är man glad att man verkligen gjorde slag i saken och flyttade från det penga- och tidsslukande huset...
Semester!
Stora S har räknat ner dagarna länge nu, och vi har inhandlat lite smågrejer som kan vara bra att ha med sig. Bland annat så har barnen fått varsin morgonrock från Hemtex. Varje morgon ber Stora S att få stiga upp och ta på sig sin morgonrock. Som för övrigt är den absolut viktigaste saken att ta med sig till Öland. Fick hon välja en sak att packa ner så var det morgonrocken. Som också kan användas som badrock - och som FÅR bli blöt "för det har mamma sagt"!
I fyra kvällar nu ska barnen få vara uppe en stund längre. I fyra dagar ska vi äta glass varje dag. Och i fyra dagar ska vi strunta totalt i vad klockan är och bara vara - trots att vi får sova lite trångt. Bada ska vi göra även om det regnar, och en av dagarna ska vi åka till Ölands djurpark fast att det är löjligt svindyrt. De kommande dagarna bryr vi oss faktisk inte riktigt lika mycket om vad saker kostar och kanske man till och med får välja varsin leksak i någon rolig ny affär. Någon av dagarna ska vi klä oss fina och gå på restaurang.
Semester! Vad var den innan man hade barn att uppleva den med?
Walking down the memory lane
Maken J sätter på det nyinköpta Wii:et. Hjälper Lille T, snart 3 år att manövrera kontrollen som är en ratt just för tillfället. Stora dottern, 4 år, tar en egen och manövrerar som om hon inte gjort annat.
Gode Gud, när jag var i den åldern fascinerades man av Super Mario Bros och framförallt Zelda. Ja, naturligtvis hade ju inte vi ett Nintendo hemma, så jag fick nöja mig med min dock högt älskade Commodore 64, och dess version av Super Mario; Gianna Sisters! Någon som minns?? Så här kunde det se ut när man befann sig i en grotta:
För att få igång spelen så var man tvungen att stoppa ett kasettband i någon spelare, och skriva LOAD och RUN och gud vet allt. Och genom att skriva miltal av "programeringstext" så kunde man - hör och häpna - få en liten boll att studsa över rutan. (Inget mer. Men det var nog för att få mig att känna mig som värsta hackern.)
Och så var det ju då bland annat Zelda. Det var så avancerat i min värld, och jag längtade efter tillfällena då jag kunde få kliva in i denna magiska värld. Jag minns att jag tyckte det var så fantastiskt trollbindande och overkligt. Jag tyckte att jag till och med skulle kunna kallas för Zelda. Det tyckte ingen annan. Och det tog mig alltså nästan 20 år att officiellt gå ut med den pinsamheten.
Och Zelda är, 20 år senare, fortfarande ett spel som jag bara känner mig manad att älska. Så jag köpte "Zelda - the twilight princess" till vårt Wii. Så här sitter man, och väntar på att barnen ska somna så att man kan svinga sitt virtuella svärd igen för att bekämpa ondskan. Jo, man svingar faktiskt fysiskt på riktigt med kontrollen! För mina barn är det inget konstigt. Varken det, eller att man kan köra bil med en låtsasratt framför TV:n. Men jag fortsätter att - 20 år senare - fascineras och leva mig in i Zeldas magiska värld. Framför en snyggare TV och med en snyggare och mer avancerad konsoll, men ändå.
Äsch, what the hell - ni kan kalla mig Zelda.
Bloggen i rullning igen
Jaha, och var börjar man egentligen? Jag har varit på en av mina bästa (och äldsta - förutom systern min) vänners efterlängtade bröllop, det är en stor händelse bland annat. Efter att ha varit med vid hennes förstföddas förlossning och fått vara gudmor till båda hennes knattar så fick jag dessutom äran att tillsammans med maken J vara deras bröllopsvittnen vid vigseln! Hur återgäldar man såna här saker liksom? Finns inget att säga, tack är för litet.
Hur som helst så gifte de sig utomhus på en fantastisk vacker plats och efteråt var det middag för föräldrar och syskon - och så vi då. På kvällen var det cocktailparty för ytterligare ett 60-70-tal och det var längesen vi hade så roligt! Jag och maken J rockade loss som om vi aldrig förr haft barnvakt över natten (förresten, det HAR vi ju aldrig) och åkte sent på natten till vårt hotellrum och sov ruset av oss. Skitkul helt enkelt. Behöver jag ens nämna ordet hotellfrukost? Tänk - som bakis dessutom.
Mera då... Maken J har fyllt 30, ja. Det firade vi med att lämna barnen på dagis som vanligt, och så hade jag packat en hemlig picknickväska som vi drog med oss till en jättemysig park. Jag dukade upp med värsta lite halvsmälta prinsesstårtan (med 30 ljus i) och hembakade kakor, och så låg vi bara och solade. Maken J var himla nöjd. Snygg var han med.
Och så har jag slutat skolan för terminen och börjat sommarjobba - som en annan fjortonåring. Tillbaka på mitt gamla jobb och det känns lite konstigt. Mina mål och ambitioner ligger ju någon helt annanstans nu. Men snart har jag åtminstone en veckas semester och då bär det av till stuga på Öland med familjen.
Tja... Jag kommer väl på mer efterhand antar jag. Nu är jag åtminstone igång med bloggandet igen. Det är lättare att styra upp det nu när bollen väl börjat rulla. Så kom igen alla andra nu, var fan är era bollar?
---och nej, det är INGEN anspelning på fotbolls-EM, VM eller något annat M för den delen heller - I couldn´t care less om man säger så.
(Bloggkartan)
http://bloggkartan.se/registrera/8933/haessleholm/
För att finnas med var jag tvungen att skriva ett inlägg med en länk.:-)
Normer och genus
Varit i skolan hela långa dagen och kommer hem till middagen med familjen. Konversationen under maten är bara så härlig:
Jag: "Lille T, var det roligt på dagis idag?"
Lille T: "Va?"
Jag: "Var det ROLIGT på DAGIS idag?
Lille T: "Ja? Bålle?" (Vilket betyder att han vill ha fler köttbullar.)
Jag fortsätter: "Stora S, idag sa Klasskompis Noniss att hon hade läst min blogg, och hon tyckte att du var så gullig.
Stora S: "Va! Ååh, hon som är så fin..." säger hon drömmande. "Och snäll. Jag gillar henne mamma."
Jag: "Jag vet vännen. Men vad är det som gör att hon är så fin?" (Konversationen börjar bli intressant. Om inte annat så ur ett rent normperspektiv)
Stora S svarar självsäkert: "Men det är det att hon har så långt hår. Hon är till och med finare än du mamma!" och så kramar hon mig hårt som om det var MIG hon just gett en komplimang!
Hon är så go, och det härliga är att hon inte ens funderade i värderande banor. Uppenbart så fanns det ingenting i hennes ögon som var BÄTTRE med att vara finare rent utseendemässigt. Man kan ju undra hur länge till hon får vara så fördomsfri, och hur länge hon egentligen tycker att fysisk skönhet inte nödvändigtvis är det mest eftersträvansvärda och viktiga här i livet.
Lille T kommer inte ens behöva bekymra sig i samma utsträckning som Stora S, enbart på grund av sitt kön. Automatiskt kommer han ha det enklare. Vara mer självsäker, tro mer på sig själv, och aldrig behöva fundera på eller skämmas över att fråga efter en till "Bålle".
Sommardag hos morfar S
Barnen står i duschen båda två och tvättar av sig sand, sol och svett efter en hel dag ute i solen. Nu börjar det till och med bli dags att tänka på att börja smörja in dem igen, så de inte bränner sig! Känns som om det var så längesedan. Men ändå inte.
Genom sången och pratet och ljudeffekterna (från en bil?) hör jag "jag är så stolt över dig" med tillgjord stämma. Stora S leker någon lek och tydligen få hon höra de orden tillräckligt ofta för att inkorporera dem i sin lek. Tur.
Den finaste gåvan
Då kommer Stora S på en idé! (Med finger i luften och allt)
"Det kom en liten mus och ville låna..." En nyfiken Liten T stannar av i gråten en stund för att upptäcka att det bara var den där gamla slagdängan. Helt klart inget värt att sluta gråta för.
Stora S blåser och blåser men eftersom det förmodligen inte ens gör ont längre på Lille T så hjälper ju inte det heller. Hon tittar på honom. Man riktigt hör hur det knakar i huvudet. Hon provar "det kom en liten mus" igen men utan framgång. Lille T blir förbannad och irriterad. Hemskt synd om honom nu. Och det tycker Stora S också. Det tycker inte mamman vid detta laget, men i Stora S:s värld så ska Lille T ständigt ha ett skratt nära till hands.
Eftersom hon är genialisk och världsmästare på att få Lille T på humör, så börjar hon göra "det kom en liten mus" på mig istället. Jag skrattar och ingen anar den överdrivna tillgjordheten.
Lille T tystnar och tittar. Ler busigt i samförstånd med Stora S och hjälper till han också.
Sen glider de över till "Björnen sover" och alla är nöjda och glada. Utan att ens märka det är Lille T glad igen och lurad på hela offerkonfekten. Tänk att vi har gett dem den största gåvan de någonsin kan få. Varandra.
En fyraårings fascinerande kvällstankar
Det är kväll och Stora S ska sova. Lite övertrött och smått orolig som hon kan känna sig då börjar hon fundera över Stora Saker.
Hon funderar över döden, hur det ska kännas för henne när pappa dör eller när jag dör. Hur ska hon och Lille T klara sig då, alldeles ensamma? Naturligtvis förklarar jag att vi ju kommer vara tillsammans även då, och det köper hon. Men då uppstår nästa fråga - självklar som den är för en fyraåring. Hur ska vi hitta varandra? Det lär ju vara rätt trångt i himlen om det nu är där man hamnar, och vi kan ju dessutom tappa bort varandra.
Även den parerar jag snyggt, och hon blir nöjd med mina förklaringar. Jag känner mig snabbtänkt och pedagogisk, jag svarar listigare och snabbare än McGyver i ett hus av ståltråd och häftmassa.
Då gör hon den fasansfulla upptäckten. Eftersom Bästis N är två år äldre än Stora S så kommer ju hon dö före Stora S! Och Bästis N kommer ju att kunna se Stora S, men inte tvärtom! Eftersom det naturligtvis är så det funkar, sådana saker visste denna mamman plötsligt ikväll. Och snabbt insåg jag ju att Bästisar var undantagna denna regel. Och Stora S är åter nöjd.
Hon lägger sig för att sova, och funderar en stund. Då kommer hon på att hon "är bekymrad för Lille T". (Ja, hon sa just så. Bekymrad. Eller bikymmad. Var får hon allt ifrån?)
-"Jaså, är du bekymrad över Lille T? Hur kan det vara då?" (Här är det viktigt att hålla sig för fniss. Känsliga saker. Och mycket viktiga för fyraårig, övertrött flicka.)
-"Ja. Han kommer ju aldrig att få ha några barn i sin mage." snyftar hon fram.
-" Det har du rätt i, det kommer han inte kunna ha. Det är synd. Men han får ju hitta en flicka som kan ha Lille T:s barn i sin mage istället." (Här är man stolt över att ha en så klok flicka, men man undrar ju över hur mycket som egentligen gått fram...)
-"Men tänk om han inte hittar någon fru?" Ganska ledsen nu.
-"Men snälla Stora S, Lille T kommer bli en sådan snäll och fin kille att han kommer ha massor av flickor som vill bli hans fru! " (Och här är jag i alla fall övertygad om sanningshalten i mitt påstående. Skönt det.)
-"Men då vill ju JAG att han ska bli MIN pappa!!!" gråter hon sorgset.
Oj, oj, hur ska man göra och säga för att det ska bli rätt i slutänden? Så mycket (totalt rimliga) funderingar som bara en fyraåring kan förstå. De tusen frågorna om dagen är jag såklart van vid vid detta laget, men jag fascineras ständigt över ständigt nya infallsvinklar och problem som ska avhandlas innan min fyraårings värld känns självklar ett tag till.
Helt slut är jag när hon somnar på min arm efter att ha försäkrat mig om att hon älskar mig mest av allt genom att vrida ett halvt varv på min näsa och säga "meeeest". Som ju är det hemliga tecknet. Hur länge kommer jag tillåtas fortsätta med det? Hur länge kommer hon känna hon att hon älskar mig högst av allt i hela världen? Och hur länge dröjer det innan hon inser att mina svar kanske inte alltid är de enda rätta?
När slutar hon tro på att det är hon som håller hela världen i sin hand? Alltför snart.
Och oändligt tacksam är jag. Alla skulle få njuta en fyraåring. Oändligt tacksam.
IKEAshopping inför sommaren
Skola en stund idag, och sen en tripp till IKEA med hela La famiglia. Märkligt att man kör 10 mil fram och tillbaka för att inhandla;
- 200 sugrör (Går åt värre än smör här hemma. Yoggi med sugrör är tydligen The Shit.)
- 1 kulglass-skopa (som jag letat som en galning efter för övrigt - varför säljs inte dessa på Maxi längre? Är de en - pånyttfödd - rest från det ljuva 80-talet månne?)
- 50 plastglas (Saknat det under våra småutflykter. Ser lite halvtrashigt ut när barnen kommer drickandes direkt ur stora PET-flaskan. Men NU ska de få skinande nya gula plastmuggar varje gång. Ordning och reda.)
- 2 såna där blå gigantiska bärkassar (Tvättstugemedborgarna vet vad jag pratar om här)
- Förslutningsbara randiga plastpåsar (Om jag kom upp i "ok"-status med hjälp av plastmuggarna på utflykten, så gör dessa märkvärdiga påsar mig till värsta übermorsan. Inga regnställ i världen kan slå dessa lyxpåsar till bullarna/de osötade kexen *host*)
- En termos (Min termosmugg kan man inte ha liggandes så detta var det bästa köpet av alla. Utan kaffe - ingen utflykt. As simple as that.)
Bra där. Jag var SÅ nära att inhandla en kyl-ryggsäck också. Men jag började bli så präktig redan där att jag nästan klöktes lite. Nästa gång kanske. När jag redan vant mig ordentligt vid flashiga plastmuggar och återförslutningsbara plastpåsar på utflykten.
Mysig utflykt - och lite gnäll
Jag är ju så bortskämd (har ju i och för sig jobbat ganska hårt på det så det kanske är fel ord egentligen) med en liten Stor S som alltid lyssnar och samarbetar så himla fint - så henne är man ju van vid att det fungerar att dra med överallt utan att skämmas. Men att vi lyckats även med Lille T äntligen är en ganska... stor (?) känsla. Han satt så fint på tåget - när han inte provade ut alla andra stolar. Det är ju faktiskt inte helt säkert att alla känns likadant.
Och så hälsade han lite glatt på noga utvalt folk. Inte för att alla - sura, jävla apor - hälsade tillbaka dock, men ändå.
Är det NÅGOT som gör mig heligt och vansinnigt förbannad så är det just sånt.
Jag anser att det är varenda en vuxens förbaskade ANSVAR att både le mot och hälsa tillbaka till ett barn som möter ens blick! De kan väl för tusan få tro gott om alla människor så länge det är möjligt!?
Det är verkligen inte besvärligt att kosta på sig ett (om än ett falskt) leende till en liten unge som bjuder på sitt oförställda, totalt ärligt menade leende!
Färdigskällt.
Sen blev det lekpark med MASSOR av ungar - det är vi inte vana vid på vår egen lilla lekplats här nedanför. Och ankor, och fåglar och en och annan påfågel(!) i Tivoliparken med Kompis J och dottern B. Fast med tre barn som är på tre olika håll hela tiden så blir det inte mycket umgås ändå, hrmm. (Sa inte vi att vi skulle se INOMHUS nästa gång?)
Och så retade jag upp mig litegrann på en tant som hela tiden i rutschkanan skulle hålla undan Lille T så att hennes barnbarn kunde gå i långsam takt i trappen. Alltså, jag har också haft en försiktig sölkorv (Stora S var ju sådan) men nog tusan lät jag de snabbare, tuffare barnen springa förbi och hinna åka två gånger under tiden hon hann åka en.
(Jag är inte irriterad idag även om det verkar så! Har bara träffat himla mycket folk så oddsen ökar ju för att någon ska vara idiot, haha)
Du är den jag kunde va
Naaaw.... Min allra käraste syster har också startat blogg nu, och jag läste precis det sötaste söta om mig här. Jag älskar dig, storasyster - vad gjorde jag utan dig...
Nu måste jag bara lägga in texten på "vår" låt av Mikael Wiehe så att alla andra med syskon eller en bästa vän de skulle dö för, får ta del av den;
"Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagrar
har vi färdats med varandra
Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar
Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra
Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida
Du är med mej...
Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band
Du är med mej...
Du är med mej där jag är
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va"
Visst är den fin, vår låt?
Lilla Stora konstnär
Hon hade tittat noga på Catitzi (katten) och ritat det hon såg, och så en liten unge också;
Helt fantastiskt, titta på den lilla perfekta kattmunnen och den tjocka lilla "svansen" som pekar rätt ut till höger på båda skapelserna.
"-Jag är nog en konstnär." Precis vad du är det, underbara unge!
Monster i mina ögon
Ibland blir man lycklig. Lycklig att man fått så begåvade barn. Stora S kom precis upp och beskrev små barns dilemma så väl. <3
"-Jag kan inte sova för jag är rädd."
"-Älskade vän, det finns väl ingenting att vara rädd för?"
"-Jo, när jag blundar så kommer det in monster i mina ögon. Det är därför jag blir rädd och inte kan somna."
Så självklart. Det vet ju alla att det inte finns några monster i garderoben eller så. Så klart att de kommer in i ögonen när man blundar istället. De där nedrans monstrena. Ingen nytta alls gör dom.
"I ur och skur heter det ju!"
Jaha. Från början nu då. Det började med att jag läste på SMHI (jag VAR ju så himla sugen på att faktiskt åka till Skånes djurpark!!) att det mellan 12-18 skulle regna i Höör. Funderade på hur trovärdigt det egentligen var. Varför skulle det regna då när det varit strålande sol alla andra dagar? (ingen logik där, jag vet)
Fast jag ska erkänna att det som verkligen övertygade mig att överatala Kompis J och Make J att vi skulle chansa på att åka dit ändå - det var mammas stensäkra "Det kommer kanske någon skur idag, det är ju inte så att det kommer ösregna i alla fall!" Varpå jag fäller den numera legendariska kommentaren till båda J:arna "Jag har alltid litat på min mamma när det gäller väder snarare än SMHI, hon har ALDRIG fel!".
Maken J tycker att "Jaja, hon är ju ändå hövding". (Que, vad menas med det? Det är sånt där bara Make J säger och ingen fattar sig på)
Sagt och gjort. Vi drar iväg med barnen, glada och övertygade om strålande solsken när vi väl kommer på plats! Ponnyridning ska det bli, och traktörkörning och egentligen skulle man ju kunna grilla?
På parkeringen får vi dock börja med att rensa bilen på alla tjockare kläder vi kan hitta eftersom det regnar på friskt och konstigt nog är det riktigt kallt. Jag som inte har någon jacka med. Mamma sa ju att det skulle bli fint. (Hon ljög väl inte? Nej, hon HAR inte fel när det gäller vädret, har hon aldrig haft och kommer aldrig ha!)
Med barnen påpälsade med mössar och vantar stegar vi in. Betalar 280:- och snabbar oss ner för den långa backen (vad tomt på folk här är). Snabbar oss på riktigt bra nu eftersom den där skuren börjar dra på ordentligt. In till fåren och klappa? Nej nej, vi måste leta upp någonstans vi kan få tak över huvudet, för nu häller det ner.
En ordentligt klädd familj går förbi (vilken bra idé - regnkläder! Kunde man ju tänkt på om man velat) och tipsar om att man kan köpa engångsregnponchos uppe i shopen. Vad bra! Upp för backen igen, riktigt blöta nu.
Köper regnponchos. Toppen, NU är vi perfekt rustade! Klart vi ska in till fåren och klappa! Bland fårbajset och leran. I mina fina ballerinaskor. Pucko. Kom ihåg: "Inga ballerinaskor på Skånes djurpark". Tur jag har min regnponcho.
Hur som helst. Vi snabbar oss förbi hästarna. Järven, vargarna och något annat spännande pälsdjur. Som inget av dom vågade sig ut i regnet. "Titta, där bor räven! I vanliga fall."
Upp till björnarna, det blir succé varje gång. Nehe inga björnar ute, då äter vi då. In i fullsmockat café (jaså det var där alla var) för att äta glass och pommes frites.
Ut och gunga en stund, vid detta laget tycker Lille T:s engångsregnponcho att den redan är använd en hel gång, för den ger verkligen upp i alla så kallade sömmar.
Jag frågar Stora S om hon åtminstone tycker att det är MYSIGT, fast vi inte sett några djur och fast att det bara regnar och regnar? Det tycker hon verkligen. Så mamma fattar nytt mod och gör Ballerinaskorna redo för en ny omgång i ösregnet.
Då händer det. Två björnar är ute och fånar sig! Vi har fått se djur!
Vi får se djur i ca 10 minuter. Sen tycker alla 3 vuxna att det är dags att ta en genväg mot utgången. Det visar sig att genvägar alltid är om inte senvägar - alltid jäkligt jobbiga vägar åtminstone. Halvvägs nere för en backe i värsta terrängen är det ju för sent att vända. Då är det bara att ta sig ner, svärandes och spottandes. Speciellt Kompis J med en stor och klumpig kombivagn. Det ser inte så brant ut, men det var det - här Maken J med vagn mitt i urskogen glatt utbristandes "I ur och skur heter det ju!":
Vi konstaterade att det var tur att biljetten åtminstone gäller året ut nu, och så bestämde vi med Kompis J att vi ses snart igen. Inomhus.
Och barnen fick klä av sig alla kläder i bilen och torka på hemvägen. Och föräldrarna var glada att deras barn åtminstone fått två timmars utevistelse trots hällande regn. Imorgon stannar vi inne.
Hädanefter litar jag på SMHI när det gäller väder. Och ytterligare en kvarglömd naiv barndomsövertygelse går i kras.
Somnade...
Och vädret verkar ju inte heller bli det bästa att gå på Skånes djurpark i, så det blir nog lite kaffe (nåja, te då;-)) istället. Och så ska Stora S få hjälpa pappa att "snickra" lite.
Back to Sex in the city.
Valborg
Det som är riktigt illa dock (hehe) är att vi tog ett glas cider medan vi lagade mat tillsammans, jag och Maken J, så nu känner jag mig nästan halvlurig. Och barnen har inte ens lagt sig!;-) Funderade på att dra iväg dem för att kolla in elden senare (Valborgs mässoafton) fast de behöver väl antagligen sova istället. Jag med. Märks att man är ovan vid att dricka alkoholhaltiga drycker, en sån mes man är.
Det blir väl ett par avsnitt av Seinfelt senare och så måste jag ju hinna slänga in Anna Wahlgren-krönikan (länken är till april månads krönika) eftersom det är den siste i månaden - men sen är det nog sängen som gäller. Och imorgon bär det av till Skånes djurpark tillsammans med Kompis J och hennes söta dotter B om det är fint väder!
Oops, nu börjar ungarna drälla ut från duschen här och vänta på att bli torkade - så so long!
FÅR man vara så här stolt över sina barn?
Idag har man ju då pluggat lite och fått lunch hemma hos mamma (spenat, shit vad längesen... Och så gott...) Sen träffade vi grannen och hennes barn ute på lekplatsen och följde med dem upp till sitt. Behöver ju lite förslag på olika lösningar inför ombyggnaden av köket snart, och hon har renoverat sitt.
Det var första gången vi träffades så, och hon uttryckte vid ett par tillfälle sin uppgivenhet inför bemötandet av sina barn och sina funderingar på att gå en föräldrakurs för att lära sig att tänka i andra banor. Vilket gjorde att jag faktiskt kände mig nästan lite dum. Jag som enbart kände mig så himla stolt över mina troll. Som att slå sig för bröstet utan att säga eller mena eller ens ha tänkt något. Jag ville verkligen inte att hon skulle känna sig obekväm med oss så jag sa någonting om att det ju inte var så farligt och att barn ju inte SKA sitta stilla och tyst ungefär. Och i samma stund kände jag mig istället som världens besserwisser som trodde att jag visste allt om barn och satt inne med värsta kunskapen. Suck.
Och det allra mest jobbiga och typiska med mig, är att jag ens tänker på detta i efterhand och bara måste analysera sönder hur jävla dryg(?) jag måste ha verkat. Och vad spelar det egentligen för roll?
Klart man måste få känna sig uppriktigt stolt över sina barn och deras uppförande?
Mammor...
När jag blir stor så vill jag bli som du
Med blommor som du samlar
och bär om sommaren
Som blåser när jag ramlar min allra bästa vän
Mamma min mamma hör mig nu
När jag blir stor så vill jag bli som du
Och kunna alla saker du försöker lära mig
Och får jag välja en sak
då vill jag bli precis som dig
Mamma min mamma bästa vän
Om det är sant att man föds igen
Då vill jag bli en blomma och att du plockar mig
Och sätter mig i håret så att jag kan krama dig
Mamma min mamma vem är gud?
Vem gör så att solen lyser gul?
Vem tänder månens lampa?
Vem talar om när den ska ner?
Och om du orkar svara så ska jag inte fråga mer
Du låter lampan lysa på mitt rum när det är kväll
Och jag får somna på din arm en stund,
du är så snäll
Mamma min mamma hör mig nu
När jag blir stor så vill jag bli som du
Och kunna alla saker du försöker lära mig
Och får jag välja en sak
då vill jag bli precis som dig
Ja får jag välja en sak
då vill jag bli precis som dig
(Från Nicke & Nillas skiva)
Grattis på födelsedagen kära mamma
Och idag blir det ju då kalas. Även när vi bara bjuder in de absolut närmaste (Storasyster A:s familj, mamma och henne man plus min familj) så blir vi ju massor med folk. Alltid lika mysigt!
Fast jag och Lille T ska avvika en stund från kalaset för att gå på ett alldeles eget kalas som Lille T är bjuden på. Han har aldrig gått på något eget dagiskalas så denna gången måste han få göra det tyckte jag.
Så idag gäller det att fixa en ordentlig lunch eftersom det på eftermiddagen/kvällen bara lär bli skräpfika som gäller...
Jag skriver kanske mer senare, just nu måste jag styra upp i koj-kolonin som håller på att bli byggd här i vardagsrummet.
