Tänk att man blir så trött av att vara ute i solen - borde det inte vara precis tvärtom? Mycket märkligt.

Idag har man ju då pluggat lite och fått lunch hemma hos mamma (spenat, shit vad längesen... Och så gott...) Sen träffade vi grannen och hennes barn ute på lekplatsen och följde med dem upp till sitt. Behöver ju lite förslag på olika lösningar inför ombyggnaden av köket snart, och hon har renoverat sitt.

Det var första gången vi träffades så, och hon uttryckte vid ett par tillfälle sin uppgivenhet inför bemötandet av sina barn och sina funderingar på att gå en föräldrakurs för att lära sig att tänka i andra banor. Vilket gjorde att jag faktiskt kände mig nästan lite dum. Jag som enbart kände mig så himla stolt över mina troll. Som att slå sig för bröstet utan att säga eller mena eller ens ha tänkt något. Jag ville verkligen inte att hon skulle känna sig obekväm med oss så jag sa någonting om att det ju inte var så farligt och att barn ju inte SKA sitta stilla och tyst ungefär. Och i samma stund kände jag mig istället som världens besserwisser som trodde att jag visste allt om barn och satt inne med värsta kunskapen. Suck.

Och det allra mest jobbiga och typiska med mig, är att jag ens tänker på detta i efterhand och bara måste analysera sönder hur jävla dryg(?) jag måste ha verkat. Och vad spelar det egentligen för roll?

Klart man måste få känna sig uppriktigt stolt över sina barn och deras uppförande?