Du är den jag kunde va´
Det tyckte inte hon. Hon lovade mig till och med att hon inte skulle komma att hålla något tal, och jag om någon förstod henne. Läskigt det där - inför 50 personer dessutom, nej nej jag förstod verkligen.
Under festen ställer hon sig då istället upp och ber om min uppmärksamhet i mikrofonen. Nämner att hon ju sagt att det inte skulle bli något tal. Det blev det inte heller. Det blev vår sång istället. Otroligt stämningsfullt.
"Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagrar
har vi färdats med varandra
Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar
Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra
Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida
Du är med mej...
Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band
Du är med mej...
Du är med mej där jag är
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va"
Party eller ej...
I kväll hade jag sett fram emot att få hit lite gäster. Jag har inhandlat allt jag behöver för att göra den mest utsökta måltid med garanterat smarrig dessert, och det jag hade glömt skickade jag iväg Maken J att handla igår kväll kl 22. Allt för att dagen idag skulle gå smidigt, och det bara skulle vara trevligt och mysigt att förbereda allt. Är man kontrollmänniska så märks det även på hur man håller i sina små tillställningar.
Hur som helst. Det finns saker även en kontrollmänniska kan tappa kontrollen över. I morse vaknade Lilla T med 39.7 i feber. Och då grusas ju förväntningarna en aning. En god mor borde kanske ställa in alltihop?
Han får i och för sig alltid extrem hög sådan när han har feber, så det är ju inte så att han inte nu springer runt och leker dinosaur. Dessutom är han inte krångligare än vanligt att ha att göra med när han har feber om han bara får vara hemma och ta det hyfsat chill. Och kl 20 lägger han sig plikttroget, feber eller inte. Och så sover han gott hela natten som vanligt. (Frånsett hostan)
Kanske man inte ska ställa in ändå? Är man verkligen Djävulens avskräde till mor då?
Elisabeth Höglund och Let´s Dance
Herregud vad irriterande. Let´s dance-juryns jäkla daltande med Elisabeth Höglund! Aaaarrggh!
Alltså, ok, hon är säkert hyperfolkkär eller något, men ändå! Dessutom anspelas det hela fucking tiden på att hon ju är så fruktansvärt gammal, och därmed är hon ju mycket duktigare än alla andra som klarar precis samma skit och lite till!
Och så får hon höga poäng bara för att det är synd om henne. För att hon är gammal och dansar. (Min mormor är 10 år äldre än Elisabeth Höglund och skulle fixa det där galant - utan att daltas och pjaltas med!)
Men det är klart, det är ju glädje och vilja och kämparanda enligt juryn. Men det är då fan ingen talang.
Men det allra, allra riktigt värsta, det är ändå att jag ens bryr mig. Jag tror att jag citerar Maken J:s nyaste överlöjliga oneliner för att komma ner på jorden igen;
Knatte, Fnatte, Tjatte-fuck-up.
(Herregud)
Kuddfunderingar
Vad gör man då? Problemet är att jag VILL ha en kudde för att slippa ligga platt på madrassen, men jag vill inte sjunka ner i den! Alltså, jag tror knappt att min stenkudde längre hade klarat av en tvätt ens.
Det är ju åtminstone ingen risk att jag riskerar att agera politiskt inkorrekt i dagens dundebatt vid ett eventuellt kuddinköp. Och då kan man ju åtminstone sova med gott samvete på sin nya hårda kudde. På tal om det, ja - godnatt för nu.
Premenstruella symptom - ske din vilja
Det finns få saker i livet som egentligen är värda något. Dessutom kan dessa ting vara olika mycket värda i olika perioder i ens liv.
Som ikväll. Om 30 långa minuter är det Jag, PMS och Kladdkakan. Den heliga treenigheten just nu. Just nu och om fyra veckor igen. Och så vidare - i evigheten. Amen.
Förutsägbar redan då.
Kom att tänka på något någon sa.
I lördags på festen fick gästerna gå en tipsrunda som handlade om undertecknad. Hybris.
Hur som helst så fanns en fråga som löd:
"När hon var liten, vad var det sista Sagomamma alltid sa till sin mamma när hon gick hemifrån?" Alternativen var
"1. Hoppas du inte längtar
X. Hoppas du inte kräker
2. Hoppas du inte gråter(?)"
Förvånansvärt många hade svarat rätt på den. Det var konstigt tyckte jag. Det tyckte inte kompis J. För henne var resonemanget självklart. För det vanliga vore att säga kanske just "-Hoppas du inte längtar", och det vore ju just typiskt Sagomamma att säga en sådan sak som "Hoppas du inte kräker".
Cynisk redan som 7-åring. Fint det. Inte hybris.
Glömde ju visa bild på en av tårtorna!
Inte bara var den ljuvlig att se på, den var ännu bättre att äta! Så duktig syster har i alla fall jag! Och snygg är hon med.;-)
Ett ord - tusen känslor. Tack!
Och stort partaj hade man med, ja. Och reflekterat över hur lyckligt lottad man är i livet har man gjort, ja. Konstaterat att inte alla ens har hälften av det nätverk man omger sig med, och då särskilt vid sådana här tillfällen. Så fantastiskt lycklig man kan vara över att ha starka rötter och all that shit. Och att ha människor som anstränger sig till det yttersta för att man ska få en bra fest. Jag kan inte tacka nog.
Och hur otroligt tacksam jag är över mina nära vänner. Inte tusan är de många, och inte ses vi varje dag inte, men de jag har älskar och värderar jag så högt så ni egentligen faktiskt inte ens anar det. Ni vet vilka ni är.
Mer behöver jag egentligen inte säga. Men jag tror att det är viktigt att ibland faktiskt fundera igenom vilka som betyder något för en, och kanske till och med låta dem veta det. Någon gång vart trettionde år eller så.
Så, eftersom jag inte sa det i lördags - för att jag då hade låtit som en fyllekärring - (ha! Underskattat ord det där) så säger jag det nu. Jag älskar er. Och tack för att ni så tydligt visar att ni älskar mig också.
Hoppas ni inte kräker.
Blogglovin
Nyårsfirande
Jag har oftast gjort det förstnämnda. På något sätt haft eller gått på fest - med fin mat och fina kläder och hela kitet. Det är inte så att jag får nyårsångest och bara måste göra något festligt, inte alls. Jag tenderar snarare att särskilt komma ihåg de få åren jag faktiskt inte slagit på stort.
En av gångerna var självvalt, tröttnade på Milleniumhypen och satt hemma med en vän och kollade på Tv. Det fanns liksom ingenting som skulle anstå ett Milleniumskifte ändå, ingenting som kunde vara bra nog. Minnesvärt nog. Så jag struntade helt enkelt i det.
Andra gången var förrförra året. Vi var bjudna på hyfsat stor fest av Allra underbaraste kompis Ma, en hel del familjer där alla skulle ha med sig något. Vi skulle dra med oss efterrätten. Med frysen full av cheesecake vaknade vi upp på nyårsafton och var sjuka hela bunten. Nyårsafton tillbringades framför tv:n på en madrass tillsammans med Maken J, ätandes hur mycket cheesecake vi någonsin kunde orka.
2008 års sista kväll firas dock återigen av med fest. Vår familj, fina kompis J med "Bebis" B (hmm) och roliga paret M och K och deras hund (hjälp?) i vår lägenhet. I vår fyra. Tur att vi har ett stort och bra kök, det är ändå där vi kommer hålla oss. Satan, vad vi ska äta mycket och gott. Så det så.
Lyckligt bloggmaterial
Jag fick tidigare ikväll höra följande ordalydelse av en Alldeles Speciell Bästis;
"Men med Stora S runt sig hela dagarna borde det ju inte vara särskilt svårt att finna bra bloggmaterial...?"
Det ska då i samma andetag kommas ihåg, och alldeles särskilt poängteras att denna Alldeles Speciella Bästismänniskan har, inte ett, utan två(!) riktigt små pratande människor hemma hos sig själv så man kan tycka att hon hört allt. Men nej, pratar vi finurligheter och vetenskapligt teoretiserande - om än på småfolks nivå - så pratar vi Stora S.
Jag kunde bara svara att hon naturligtvis hade helt rätt. Det är knappt så att man hinner med i dessa svindlande små tankegångar som utan att tveka eller blunda inför en eventuellt skrämmande verklighet kör rakt på själva frågeställningens kärna och utforskar den inifrån och ut tills ett nöjaktigt svar funnits. Först då en famlande fundering, knappt möjlig att sätta ord på, dissikerats till en tillfredsställande vetskap, först då är hon nöjd.
"Hur ser man ut när man dör?"
Och man gör så gott man kan naturligtvis. För jag vet exakt hur hon känner det. Jag vet också precis hur frustrationen kan bränna då man inser att det inte nödvändigtvis finns svar på alla frågor. Att allt inte är exakt och precist. Att de viktiga sakerna i livet inte har vare sig manual eller innehållsförteckning.
Tur att det är den lyckligaste ungen jag känner trots allt.
Hur förklarar man? Jävlar jävlar jävlar.
Första och sista gången jag svär i en rubrik. Men det behövs denna gången.
-Jag vet vem min pappas mamma är. Det är farmor!
-Ja, precis!
-Varför kan vi inte åka till henne?
-Hmm, ja hon bor ju så långt iväg och hon jobbar ju så mycket, kommer du ihåg? *puh, tur man kan tänka snabbt*
-Jobbar hon alltid? På helgerna med? Annars kan vi träffa henne på helgen!
Behöver jag säga att jag i bilen, där och då, höll på att börja gråta? Fan vad jag är trött på skiten.
Lite blandat
Idag var jag på studiebesök under en rättegång. Vi var så duktiga och flitiga, antecknade och lyssnade noga för att efter flera timmar konstatera att resultatet -domen- inte kommer ges förrän efter ytterligare en förhandling och ett läkarbesök senare! Vilket gör att vi kanske inte kan använda oss av vårt material som ska lämnas in alltför snart. Suck. Och fortfarande har jag inte fåt tmin lagbok som jag beställde för längesedan nu.
På söndag ska Stora S börja på barndans- och rytmik. Det är så man blir tårögd. Ska hon redan börja prova aktiviteter- jag blir tokig på hur snabbt det går. Rätt vad det är så gör man inget annat än skjutsar runt på barnen i ett evigt aktivitetsschema. Eller nja, vi får väl hoppas att det inte går så långt - jag tror på att låta barnen ta det ordentligt lugnt emellanåt. Man kanske med övertygelse kan säga att jag starkt tror på att lära barnen ha tråkigt ibland.
Sist men inte minst; i kväll är det Idol! Detta efterlängtade program som förgyller höstarna. Så fantastiskt roligt det kan vara att se en bunke idioter (åtminstone en del av dem) göra bort sig inför hela svenska folket. Vilken sadist man är.
Tjejfest!
I förrgår hade jag Kompis Ma och Kompis Jo här, och deras barn. Himla mysigt, men det kändes ju lite märkligt när jag insåg att jag av någon anledning tagit för givet att de redan "kände" varandra - utan att de egentligen hade träffats ordentligt. Det blir väl så när man har få men nära vänner - att man utgår från att alla vänner känner varandra någorlunda bara för att man själv pratar om dem mycket! (Någon som förstod det där resonemanget?)
Jag och maken J satt i går och pratade om hur mysigt det skulle bli när köket äntligen är klart (först på onsdag ska vi börja riva skiten eftersom vi ska ha hit ett par på middag på tisdagen, det behöver ju inte vara ännu fulare än det redan är), och så kom vi fram till att jag skulle ha en fest för bara mina tjejkompisar när vi var klara, och Maken J skulle hålla sig borta med barnen. Så nu är det anledningen till att jag ser fram emot att vi ska bli klara! Och så kan jag fortsätta förutsätta att alla "känner" varandra efteråt!
Att juridik ska vara så dyrt...
Idag började äntligen skolan igen.
Denna terminen ska avhandla juridik i socialt arbete vilket i korthet innebär tunga och dyra böcker. Har precis jagat begagnat i full panik, samt beställt en del på nytt på nätet. Lagboken 2008 är tydligen "billig" som kostar närmare 500 spänn, sen tillkommer ju till exempel Civilrätten för sina ödmjuka 400 riksdaler. Plus en massa annat. Huga.
Nu ska jag lägga mina barn som just spelat MarioKart på Wii. Jösses, 3 och 4 år gamla? De kommer vara världsmästare vid 13 års ålder. Det ser vi fram emot.
Sommaren slut
Två veckors semester har jag fått nu innan skolan börjar igen på måndag, och det behövdes nog. Nu känner jag mig laddad inför höstens juridikkurs. Dessutom har vi beställt nytt kök äntligen, så det blir en fantastiskt mysig höst väntar jag mig. Tända ljus, goda middagar med vin och en och annan skräckfilm.
Så livet är i det stora hela just nu ganska härligt. Med något undantag. Jag önskar bara att folk kunde bestämma sig för om dom ville ha en i sitt liv eller inte. Det blir ganska förvirrande och konstigt annars.
Kvällens heta diskussion...
S: -Mamma, hur låter katterna i Kinesien?
(Riktigt befogad fråga måste man ju tillstå?)
Jag: -I Kina? Faktiskt likadant som våra katter i Sverige.
S: -Va? Jag tänkte att de kanske lät mer "Vov vov!" Och så kanske hundarna lät "Mjao mjao"!
Och så fortsatte hon att exemplifiera diverse djursorter där man bara vände på lätena. Och så fnissade vi innan hon somnade. Kärlek.
Födelsedag och heta önskningar
Lille T har fyllt 3 år. Det blev sol och bad på stranden med moster och mormor med familjer hela dagen, som toppades med tårta formad som Svampbob Fyrkant. Dagen efter blev det barnkalas med ytterligare tårta - formad som en (hemskt ful) orm. Av någon anledning har det blivit tradition att göra groteskt fula ormtårtor till mina barn när de fyller 3 tydligen. Tur att de inte gör det fler gånger då.
Det är ganska stort och spännande när minsta människan i familjen blir så stor som tre år. När man inser att man snart kommit igenom hela den massiva blöjtiden som blir med två barn som knappt har 17 månader mellan sig, ja då känner man sig ganska rutinerad.
När man är 3 år i den här familjen gillar man tydligen just nu att kolla på film, käka yoggi med "gubbe"-smak (naturligtvis jordgubbe ja), traktorer helst med släp och en och annan grävskopa, åka rutchkana och gunga, springa ("Klara, färdiga, Gå! om och om igen), små figurer vars dialog låter ungefär så här varenda gång (när de inte är upptagna av att pussas):
-Hej...
-Heej!
-Ga vi leka?
-Ja!
-Kom!
Om man heter Lille T (eller Stora S för den delen), så ogillar man just nu inte speciellt mycket utan man är väldigt nöjd med livet i stort. Det verkar ganska skönt att äntligen vara så tillfreds och att få känna sig så kompetent. Och självsäker, lycklig och nyfiken.
Och heter man Stora S har man emellanåt ganska fullt upp med sina (låtsas)kompisar Björn, Liv, Diamant, Grodis och Felicia Dum. Helt okej när hon omfamnar en av tacksamhet för att man just gått med på att Liv gärna får sova över. Eller när hon sitter i timmar och filar på den perfekta teckningen - som blir just jäkligt perfekt!
Och när man förklarar för henne att man har tänkt att köpa en fin present till henne också på Lille T:s födelsedag, och man frågar vad hon önskar sig mest av allt just nu - så svarar hon utan att tveka "En farmor". Så ibland kan livet vara ganska ledsamt också när man är stor och begåvad som en fyraårig Stor S.
Små kompisar
Annars är ju det där jättesvårt. För mig i alla fall, jag vet inte hur alla andra gör. Om Stora S vill leka med någon speciell, och jag inte är speciellt bundis och tjenis med det barnets föräldrar, då blir det ju problem. Stora S kan ju inte bara ringa upp själv och bestämma tid och plats till exempel, utan det får ju jag göra. Och eftersom man inte känner dem så vet man ju inte om de vill att man ska följa med som förälder eller hur de alls vill lägga upp saker och ting.
Det är så synd, för det innebär ju att Stora S får längta efter vissa barn hela sommaren. Och tydligen är det bara vi av alla på dagis som inte har fullt upp hela tiden eftersom ingen annan ringer för att leka med Stora S heller. Nu är det ju inte så att hon går hela sommaruppehållet utan att leka med någon alls, men där är ju vissa som hon skulle velat leka med som hon bara träffar på dagis annars.
Hur gör ni andra?
Jag är förstörd.
Jag tar ett exempel ur verkligheten för att illustrera detta högst ordinära problem. Jag har en tjej på mitt jobb som inte har barn ännu. Men hon vill ju gärna ha. Och hon "äääälskar" barn. Tittar på tidningsannonserna över nyfödda och deklarerar med lyrisk stämma vilka som fått barn eller att den ungen (eller nej hon säger bebisen) var så söt, så söt. Och det sägs med en röst som voro den tagen direkt ur ett avsnitt av Bolibompa. Med den rösten som vissa (hrmm, hrmm) pratar med sina djur, ni vet. Allt med barn är gulligt och hon spenderar mer än gärna en hel dag hängandes i klätterställningen på en lekplats med ett barn som för tillfället Passas. Engagemanget för till och med helt okända barn är oändligt - för alla barn är ju så fantastiska. Hon är den typen man gick till först på påskkärringrundan helt enkelt eftersom hon säkert spenderar hela lönen på de gulliga -tiggande- barnen.
Hur som helst. Hon kunde lika gärna varit jag. För cirka 5 år sedan. Innan jag fick mitt eget första barn. Missförstå mig inte, alla barn är fortfarande fantastiska. Och de barn jag lärt känna och kommit att älska är naturligtvis också mest fantastiska. Däremot kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om alla andra. Jag är inte längre först i kön att få titta påoch hålla i Bebisen. Förlåt - men någonting händer inuti en när man själv fått barn. Det kommer hända dig också om det inte redan gjort det.
