(Bloggkartan)
http://bloggkartan.se/registrera/8933/haessleholm/
För att finnas med var jag tvungen att skriva ett inlägg med en länk.:-)
Normer och genus
Varit i skolan hela långa dagen och kommer hem till middagen med familjen. Konversationen under maten är bara så härlig:
Jag: "Lille T, var det roligt på dagis idag?"
Lille T: "Va?"
Jag: "Var det ROLIGT på DAGIS idag?
Lille T: "Ja? Bålle?" (Vilket betyder att han vill ha fler köttbullar.)
Jag fortsätter: "Stora S, idag sa Klasskompis Noniss att hon hade läst min blogg, och hon tyckte att du var så gullig.
Stora S: "Va! Ååh, hon som är så fin..." säger hon drömmande. "Och snäll. Jag gillar henne mamma."
Jag: "Jag vet vännen. Men vad är det som gör att hon är så fin?" (Konversationen börjar bli intressant. Om inte annat så ur ett rent normperspektiv)
Stora S svarar självsäkert: "Men det är det att hon har så långt hår. Hon är till och med finare än du mamma!" och så kramar hon mig hårt som om det var MIG hon just gett en komplimang!
Hon är så go, och det härliga är att hon inte ens funderade i värderande banor. Uppenbart så fanns det ingenting i hennes ögon som var BÄTTRE med att vara finare rent utseendemässigt. Man kan ju undra hur länge till hon får vara så fördomsfri, och hur länge hon egentligen tycker att fysisk skönhet inte nödvändigtvis är det mest eftersträvansvärda och viktiga här i livet.
Lille T kommer inte ens behöva bekymra sig i samma utsträckning som Stora S, enbart på grund av sitt kön. Automatiskt kommer han ha det enklare. Vara mer självsäker, tro mer på sig själv, och aldrig behöva fundera på eller skämmas över att fråga efter en till "Bålle".
Sommardag hos morfar S
Barnen står i duschen båda två och tvättar av sig sand, sol och svett efter en hel dag ute i solen. Nu börjar det till och med bli dags att tänka på att börja smörja in dem igen, så de inte bränner sig! Känns som om det var så längesedan. Men ändå inte.
Genom sången och pratet och ljudeffekterna (från en bil?) hör jag "jag är så stolt över dig" med tillgjord stämma. Stora S leker någon lek och tydligen få hon höra de orden tillräckligt ofta för att inkorporera dem i sin lek. Tur.
Den finaste gåvan
Då kommer Stora S på en idé! (Med finger i luften och allt)
"Det kom en liten mus och ville låna..." En nyfiken Liten T stannar av i gråten en stund för att upptäcka att det bara var den där gamla slagdängan. Helt klart inget värt att sluta gråta för.
Stora S blåser och blåser men eftersom det förmodligen inte ens gör ont längre på Lille T så hjälper ju inte det heller. Hon tittar på honom. Man riktigt hör hur det knakar i huvudet. Hon provar "det kom en liten mus" igen men utan framgång. Lille T blir förbannad och irriterad. Hemskt synd om honom nu. Och det tycker Stora S också. Det tycker inte mamman vid detta laget, men i Stora S:s värld så ska Lille T ständigt ha ett skratt nära till hands.
Eftersom hon är genialisk och världsmästare på att få Lille T på humör, så börjar hon göra "det kom en liten mus" på mig istället. Jag skrattar och ingen anar den överdrivna tillgjordheten.
Lille T tystnar och tittar. Ler busigt i samförstånd med Stora S och hjälper till han också.
Sen glider de över till "Björnen sover" och alla är nöjda och glada. Utan att ens märka det är Lille T glad igen och lurad på hela offerkonfekten. Tänk att vi har gett dem den största gåvan de någonsin kan få. Varandra.
En fyraårings fascinerande kvällstankar
Det är kväll och Stora S ska sova. Lite övertrött och smått orolig som hon kan känna sig då börjar hon fundera över Stora Saker.
Hon funderar över döden, hur det ska kännas för henne när pappa dör eller när jag dör. Hur ska hon och Lille T klara sig då, alldeles ensamma? Naturligtvis förklarar jag att vi ju kommer vara tillsammans även då, och det köper hon. Men då uppstår nästa fråga - självklar som den är för en fyraåring. Hur ska vi hitta varandra? Det lär ju vara rätt trångt i himlen om det nu är där man hamnar, och vi kan ju dessutom tappa bort varandra.
Även den parerar jag snyggt, och hon blir nöjd med mina förklaringar. Jag känner mig snabbtänkt och pedagogisk, jag svarar listigare och snabbare än McGyver i ett hus av ståltråd och häftmassa.
Då gör hon den fasansfulla upptäckten. Eftersom Bästis N är två år äldre än Stora S så kommer ju hon dö före Stora S! Och Bästis N kommer ju att kunna se Stora S, men inte tvärtom! Eftersom det naturligtvis är så det funkar, sådana saker visste denna mamman plötsligt ikväll. Och snabbt insåg jag ju att Bästisar var undantagna denna regel. Och Stora S är åter nöjd.
Hon lägger sig för att sova, och funderar en stund. Då kommer hon på att hon "är bekymrad för Lille T". (Ja, hon sa just så. Bekymrad. Eller bikymmad. Var får hon allt ifrån?)
-"Jaså, är du bekymrad över Lille T? Hur kan det vara då?" (Här är det viktigt att hålla sig för fniss. Känsliga saker. Och mycket viktiga för fyraårig, övertrött flicka.)
-"Ja. Han kommer ju aldrig att få ha några barn i sin mage." snyftar hon fram.
-" Det har du rätt i, det kommer han inte kunna ha. Det är synd. Men han får ju hitta en flicka som kan ha Lille T:s barn i sin mage istället." (Här är man stolt över att ha en så klok flicka, men man undrar ju över hur mycket som egentligen gått fram...)
-"Men tänk om han inte hittar någon fru?" Ganska ledsen nu.
-"Men snälla Stora S, Lille T kommer bli en sådan snäll och fin kille att han kommer ha massor av flickor som vill bli hans fru! " (Och här är jag i alla fall övertygad om sanningshalten i mitt påstående. Skönt det.)
-"Men då vill ju JAG att han ska bli MIN pappa!!!" gråter hon sorgset.
Oj, oj, hur ska man göra och säga för att det ska bli rätt i slutänden? Så mycket (totalt rimliga) funderingar som bara en fyraåring kan förstå. De tusen frågorna om dagen är jag såklart van vid vid detta laget, men jag fascineras ständigt över ständigt nya infallsvinklar och problem som ska avhandlas innan min fyraårings värld känns självklar ett tag till.
Helt slut är jag när hon somnar på min arm efter att ha försäkrat mig om att hon älskar mig mest av allt genom att vrida ett halvt varv på min näsa och säga "meeeest". Som ju är det hemliga tecknet. Hur länge kommer jag tillåtas fortsätta med det? Hur länge kommer hon känna hon att hon älskar mig högst av allt i hela världen? Och hur länge dröjer det innan hon inser att mina svar kanske inte alltid är de enda rätta?
När slutar hon tro på att det är hon som håller hela världen i sin hand? Alltför snart.
Och oändligt tacksam är jag. Alla skulle få njuta en fyraåring. Oändligt tacksam.
IKEAshopping inför sommaren
Skola en stund idag, och sen en tripp till IKEA med hela La famiglia. Märkligt att man kör 10 mil fram och tillbaka för att inhandla;
- 200 sugrör (Går åt värre än smör här hemma. Yoggi med sugrör är tydligen The Shit.)
- 1 kulglass-skopa (som jag letat som en galning efter för övrigt - varför säljs inte dessa på Maxi längre? Är de en - pånyttfödd - rest från det ljuva 80-talet månne?)
- 50 plastglas (Saknat det under våra småutflykter. Ser lite halvtrashigt ut när barnen kommer drickandes direkt ur stora PET-flaskan. Men NU ska de få skinande nya gula plastmuggar varje gång. Ordning och reda.)
- 2 såna där blå gigantiska bärkassar (Tvättstugemedborgarna vet vad jag pratar om här)
- Förslutningsbara randiga plastpåsar (Om jag kom upp i "ok"-status med hjälp av plastmuggarna på utflykten, så gör dessa märkvärdiga påsar mig till värsta übermorsan. Inga regnställ i världen kan slå dessa lyxpåsar till bullarna/de osötade kexen *host*)
- En termos (Min termosmugg kan man inte ha liggandes så detta var det bästa köpet av alla. Utan kaffe - ingen utflykt. As simple as that.)
Bra där. Jag var SÅ nära att inhandla en kyl-ryggsäck också. Men jag började bli så präktig redan där att jag nästan klöktes lite. Nästa gång kanske. När jag redan vant mig ordentligt vid flashiga plastmuggar och återförslutningsbara plastpåsar på utflykten.
Mysig utflykt - och lite gnäll
Jag är ju så bortskämd (har ju i och för sig jobbat ganska hårt på det så det kanske är fel ord egentligen) med en liten Stor S som alltid lyssnar och samarbetar så himla fint - så henne är man ju van vid att det fungerar att dra med överallt utan att skämmas. Men att vi lyckats även med Lille T äntligen är en ganska... stor (?) känsla. Han satt så fint på tåget - när han inte provade ut alla andra stolar. Det är ju faktiskt inte helt säkert att alla känns likadant.
Och så hälsade han lite glatt på noga utvalt folk. Inte för att alla - sura, jävla apor - hälsade tillbaka dock, men ändå.
Är det NÅGOT som gör mig heligt och vansinnigt förbannad så är det just sånt.
Jag anser att det är varenda en vuxens förbaskade ANSVAR att både le mot och hälsa tillbaka till ett barn som möter ens blick! De kan väl för tusan få tro gott om alla människor så länge det är möjligt!?
Det är verkligen inte besvärligt att kosta på sig ett (om än ett falskt) leende till en liten unge som bjuder på sitt oförställda, totalt ärligt menade leende!
Färdigskällt.
Sen blev det lekpark med MASSOR av ungar - det är vi inte vana vid på vår egen lilla lekplats här nedanför. Och ankor, och fåglar och en och annan påfågel(!) i Tivoliparken med Kompis J och dottern B. Fast med tre barn som är på tre olika håll hela tiden så blir det inte mycket umgås ändå, hrmm. (Sa inte vi att vi skulle se INOMHUS nästa gång?)
Och så retade jag upp mig litegrann på en tant som hela tiden i rutschkanan skulle hålla undan Lille T så att hennes barnbarn kunde gå i långsam takt i trappen. Alltså, jag har också haft en försiktig sölkorv (Stora S var ju sådan) men nog tusan lät jag de snabbare, tuffare barnen springa förbi och hinna åka två gånger under tiden hon hann åka en.
(Jag är inte irriterad idag även om det verkar så! Har bara träffat himla mycket folk så oddsen ökar ju för att någon ska vara idiot, haha)
Du är den jag kunde va
Naaaw.... Min allra käraste syster har också startat blogg nu, och jag läste precis det sötaste söta om mig här. Jag älskar dig, storasyster - vad gjorde jag utan dig...
Nu måste jag bara lägga in texten på "vår" låt av Mikael Wiehe så att alla andra med syskon eller en bästa vän de skulle dö för, får ta del av den;
"Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagrar
har vi färdats med varandra
Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar
Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra
Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida
Du är med mej...
Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band
Du är med mej...
Du är med mej där jag är
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va"
Visst är den fin, vår låt?
Lilla Stora konstnär
Hon hade tittat noga på Catitzi (katten) och ritat det hon såg, och så en liten unge också;
Helt fantastiskt, titta på den lilla perfekta kattmunnen och den tjocka lilla "svansen" som pekar rätt ut till höger på båda skapelserna.
"-Jag är nog en konstnär." Precis vad du är det, underbara unge!
Monster i mina ögon
Ibland blir man lycklig. Lycklig att man fått så begåvade barn. Stora S kom precis upp och beskrev små barns dilemma så väl. <3
"-Jag kan inte sova för jag är rädd."
"-Älskade vän, det finns väl ingenting att vara rädd för?"
"-Jo, när jag blundar så kommer det in monster i mina ögon. Det är därför jag blir rädd och inte kan somna."
Så självklart. Det vet ju alla att det inte finns några monster i garderoben eller så. Så klart att de kommer in i ögonen när man blundar istället. De där nedrans monstrena. Ingen nytta alls gör dom.
"I ur och skur heter det ju!"
Jaha. Från början nu då. Det började med att jag läste på SMHI (jag VAR ju så himla sugen på att faktiskt åka till Skånes djurpark!!) att det mellan 12-18 skulle regna i Höör. Funderade på hur trovärdigt det egentligen var. Varför skulle det regna då när det varit strålande sol alla andra dagar? (ingen logik där, jag vet)
Fast jag ska erkänna att det som verkligen övertygade mig att överatala Kompis J och Make J att vi skulle chansa på att åka dit ändå - det var mammas stensäkra "Det kommer kanske någon skur idag, det är ju inte så att det kommer ösregna i alla fall!" Varpå jag fäller den numera legendariska kommentaren till båda J:arna "Jag har alltid litat på min mamma när det gäller väder snarare än SMHI, hon har ALDRIG fel!".
Maken J tycker att "Jaja, hon är ju ändå hövding". (Que, vad menas med det? Det är sånt där bara Make J säger och ingen fattar sig på)
Sagt och gjort. Vi drar iväg med barnen, glada och övertygade om strålande solsken när vi väl kommer på plats! Ponnyridning ska det bli, och traktörkörning och egentligen skulle man ju kunna grilla?
På parkeringen får vi dock börja med att rensa bilen på alla tjockare kläder vi kan hitta eftersom det regnar på friskt och konstigt nog är det riktigt kallt. Jag som inte har någon jacka med. Mamma sa ju att det skulle bli fint. (Hon ljög väl inte? Nej, hon HAR inte fel när det gäller vädret, har hon aldrig haft och kommer aldrig ha!)
Med barnen påpälsade med mössar och vantar stegar vi in. Betalar 280:- och snabbar oss ner för den långa backen (vad tomt på folk här är). Snabbar oss på riktigt bra nu eftersom den där skuren börjar dra på ordentligt. In till fåren och klappa? Nej nej, vi måste leta upp någonstans vi kan få tak över huvudet, för nu häller det ner.
En ordentligt klädd familj går förbi (vilken bra idé - regnkläder! Kunde man ju tänkt på om man velat) och tipsar om att man kan köpa engångsregnponchos uppe i shopen. Vad bra! Upp för backen igen, riktigt blöta nu.
Köper regnponchos. Toppen, NU är vi perfekt rustade! Klart vi ska in till fåren och klappa! Bland fårbajset och leran. I mina fina ballerinaskor. Pucko. Kom ihåg: "Inga ballerinaskor på Skånes djurpark". Tur jag har min regnponcho.
Hur som helst. Vi snabbar oss förbi hästarna. Järven, vargarna och något annat spännande pälsdjur. Som inget av dom vågade sig ut i regnet. "Titta, där bor räven! I vanliga fall."
Upp till björnarna, det blir succé varje gång. Nehe inga björnar ute, då äter vi då. In i fullsmockat café (jaså det var där alla var) för att äta glass och pommes frites.
Ut och gunga en stund, vid detta laget tycker Lille T:s engångsregnponcho att den redan är använd en hel gång, för den ger verkligen upp i alla så kallade sömmar.
Jag frågar Stora S om hon åtminstone tycker att det är MYSIGT, fast vi inte sett några djur och fast att det bara regnar och regnar? Det tycker hon verkligen. Så mamma fattar nytt mod och gör Ballerinaskorna redo för en ny omgång i ösregnet.
Då händer det. Två björnar är ute och fånar sig! Vi har fått se djur!
Vi får se djur i ca 10 minuter. Sen tycker alla 3 vuxna att det är dags att ta en genväg mot utgången. Det visar sig att genvägar alltid är om inte senvägar - alltid jäkligt jobbiga vägar åtminstone. Halvvägs nere för en backe i värsta terrängen är det ju för sent att vända. Då är det bara att ta sig ner, svärandes och spottandes. Speciellt Kompis J med en stor och klumpig kombivagn. Det ser inte så brant ut, men det var det - här Maken J med vagn mitt i urskogen glatt utbristandes "I ur och skur heter det ju!":
Vi konstaterade att det var tur att biljetten åtminstone gäller året ut nu, och så bestämde vi med Kompis J att vi ses snart igen. Inomhus.
Och barnen fick klä av sig alla kläder i bilen och torka på hemvägen. Och föräldrarna var glada att deras barn åtminstone fått två timmars utevistelse trots hällande regn. Imorgon stannar vi inne.
Hädanefter litar jag på SMHI när det gäller väder. Och ytterligare en kvarglömd naiv barndomsövertygelse går i kras.
