Varit i skolan hela långa dagen och kommer hem till middagen med familjen. Konversationen under maten är bara så härlig:

Jag: "Lille T, var det roligt på dagis idag?"
Lille T: "Va?"
Jag: "Var det ROLIGT på DAGIS idag?
Lille T: "Ja? Bålle?" (Vilket betyder att han vill ha fler köttbullar.)

Jag fortsätter: "Stora S, idag sa Klasskompis Noniss att hon hade läst min blogg, och hon tyckte att du var så gullig.
Stora S: "Va! Ååh, hon som är så fin..." säger hon drömmande. "Och snäll. Jag gillar henne mamma."
Jag: "Jag vet vännen. Men vad är det som gör att hon är så fin?" (Konversationen börjar bli intressant. Om inte annat så ur ett rent normperspektiv)
Stora S svarar självsäkert: "Men det är det att hon har så långt hår. Hon är till och med finare än du mamma!" och så kramar hon mig hårt som om det var MIG hon just gett en komplimang!

Hon är så go, och det härliga är att hon inte ens funderade i värderande banor. Uppenbart så fanns det ingenting i hennes ögon som var BÄTTRE med att vara finare rent utseendemässigt. Man kan ju undra hur länge till hon får vara så fördomsfri, och hur länge hon egentligen tycker att fysisk skönhet inte nödvändigtvis är det mest eftersträvansvärda och viktiga här i livet.

Lille T kommer inte ens behöva bekymra sig i samma utsträckning som Stora S, enbart på grund av sitt kön. Automatiskt kommer han ha det enklare. Vara mer självsäker, tro mer på sig själv, och aldrig behöva fundera på eller skämmas över att fråga efter en till "Bålle".