Walking down the memory lane

Maken J sätter på det nyinköpta Wii:et. Hjälper Lille T, snart 3 år att manövrera kontrollen som är en ratt just för tillfället. Stora dottern, 4 år, tar en egen och manövrerar som om hon inte gjort annat.

Gode Gud, när jag var i den åldern fascinerades man av Super Mario Bros och framförallt Zelda. Ja, naturligtvis hade ju inte vi ett Nintendo hemma, så jag fick nöja mig med min dock högt älskade Commodore 64, och dess version av Super Mario; Gianna Sisters! Någon som minns?? Så här kunde det se ut när man befann sig i en grotta:

Image:Amiga Great Giana Sisters alt.png


För att få igång spelen så var man tvungen att stoppa ett kasettband i någon spelare, och skriva LOAD och RUN och gud vet allt. Och genom att skriva miltal av "programeringstext" så kunde man - hör och häpna - få en liten boll att studsa över rutan. (Inget mer. Men det var nog för att få mig att känna mig som värsta hackern.)

Och så var det ju då bland annat Zelda. Det var så avancerat i min värld, och jag längtade efter tillfällena då jag kunde få kliva in i denna magiska värld. Jag minns att jag tyckte det var så fantastiskt trollbindande och overkligt. Jag tyckte att jag till och med skulle kunna kallas för Zelda. Det tyckte ingen annan. Och det tog mig alltså nästan 20 år att officiellt gå ut med den pinsamheten.

Och Zelda är, 20 år senare, fortfarande ett spel som jag bara känner mig manad att älska. Så jag köpte "Zelda - the twilight princess" till vårt Wii. Så här sitter man, och väntar på att barnen ska somna så att man kan svinga sitt virtuella svärd igen för att bekämpa ondskan. Jo, man svingar faktiskt fysiskt på riktigt med kontrollen! För mina barn är det inget konstigt. Varken det, eller att man kan köra bil med en låtsasratt framför TV:n. Men jag fortsätter att - 20 år senare - fascineras och leva mig in i Zeldas magiska värld. Framför en snyggare TV och med en snyggare och mer avancerad konsoll, men ändå.

Äsch, what the hell - ni kan kalla mig Zelda.




Kommentarer
Postat av: flyktsoda

Jag har själv varma minnen av hur jag och en kompis skyndade hem från skolan, för att sedan sitta och vänta på att hans Commodore 64-bandspelare skulle mata fram något fantastiskt karatespel som vi aldrig klarade mer än två banor av.



Tack för kommentaren förresten!

2008-07-26 @ 18:04:21
URL: http://flyktsoda.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

Affiliator.com
Diino.se
E-butik.se
Plusikassan.se
Bosieboo.com